tegkenya.blogg.se

Hejsvejs!

Näst sista dagen och det känns som att vi har varit har varit här i en evighet samtidigt som det känns som att tiden går alldeles för fort. För min del har dagen varit den mest känslosamma dagen med det starkaste intrycken men också bjudit på något av de roligaste hittills, då jag fick upptäckte mitt kall i livet. 

Dagen började med en välbehövlig sovmorgon efter en helg med totalt 12 timmar i bil, tidiga uppstigningar och en natt med röj på grannbaren mittemot som fick hela rummet att vibrera av den höga musiken (förtydligande, vi låg i sängen och försökte sova och var inte delaktiga i söndagsfestandet). Anledningen till sovmorgonen var att vi idag först vid elva skulle besöka en skola som endast låg 15 min till fots. Efter den (som alltid) fantastiska frukosten begav vi oss alltså till skolan tillsammans med Don (en av ungdomaran på Wale Wale, som även är en grym fotograf) som visade oss vägen. Att komma till skolan var något av en chock och även fast jag varit här i snart en vecka nu kunde jag verkligen inte föreställe mig att skolan skulle se ut som den gjorde. Den var uppbyggd av plåt till väggar och tak som absorberade värmen från solen som gjorde klassrummen väldigt varma och stommen var av träpelare som inte kändes så stabila. Jag tror vi alla kände att byggnationen mer kändes som en byggnadsställning än som en stabil byggnad. Till skolan hade vi med oss ris, ugali-mjöl, pennor och antecknigsblock, vilken kändes bra att vi köpt dagen innan då vi såg skicket av skolan. Vi blev visade till skolans rektor som informerade oss lite om skolan och sedan visade oss runt. Bland annat fick vi se skolans kök som bestod av ett rum lika stort som en handikappstoalett som bestod av en eld med två stora kastruller över som tillagde dagens skolmat, välling (som vi för övrigt äter till frukost tillsammans med bröd ägg och frukt). Vi fick även se skolans två sovsalar som var och ett var lika stora som mitt sovrum, men skillnaden var att de i pojkarnas sovrum bode tolv personer, delandes på en våningsäng och en madrass på golvet. Rummen låg dessutom vägg i vägg med köket vilket gjorde att rummet fylldes av en läskig rök som gjorde det svårt att andas. 

 

Vad som var roligare att se var alla glada ansikten vi möttes av när vi steg in i skolan. Vi fick dessutom hålla i egna lektioner om Sverige vilket också var väldigt roligt. Vi hade först trott att vi alla fem skulle hålla en lektion tillsammans men väl där ville rektorn att vi skulle dela upp oss, vilket gjorde at vi fick improvisera lite då material inte räckte till två klasser. Hur som helst gick det superbra och jag tror vi alla tyckte det var jättekul, då ungdomarna visade ett väldigt stort intresse och verkligen var snabblärda. I slutet av lektionen gick vi igenom lite svenska fraser som "Hej" och "Hur mår du?" vilket de lärde sig otroligt fort, skillnad från oss som försökte lära oss de motsvarande orden på swahili... Det roligaste var ändå när alla fick dansa "små grodorna" och med stora inlevelse gjorde alla rörelsen och nästan höll på att göra hål i golvet i de sista "goackacka-hoppen". 

Efter lektionerna var det dags att gå tillbaka till Wale-Wale där en hel eftermiddag med aktiviteter väntade och kanske det vikgaste, lunch. Som vi vant oss vid serverades en väldigt god vegansk lunch, kallad Pilau, som tydligen äts när man firar något speciellt. Sedan hade praktikanterna på Wale-Wale förberett en "Human Rights Workshop" som både vi och de andra ungdomarna deltog i. Det var väldigt intressant och givande speciellt då vi fick höra vad det Kenyanska ungdomrana tyckte och diskussionen kom att handla mycket om barnmisshandel och sexuella övergrepp. Det som tog hårdast på mig var att det kom fram att rektorn på skolan vi besökt och nyss pratat med hade försökt våldta en av centrets fina ungdomar. Att bara tänka tanken gör mig faktisk illamående och att det är så vanligt tycker jag är rikrigt läskigt. 

Efter Workshopen fick vi göra något av de roligste jag har varit med om, nämligen spela på afrikanska trummor, mitt kall! Tror vi alla kom på oss själva med att le när vi försökte göra som den sperduktiga Monica som är så otroligt duktigt både på att trumma och att dansa. Efter trummorna var det dags att gå tillbaka till lägenheten, där vi spenderade större delen av kvällen för att plugga. Vi gick ett tag ner till Wale igen och spelade lite Uno och åt sedan en supergod gryta med sojakött och ugali av Monica. 

 

Nu är det bara en dag kvar vilket känns väldigt konstigt, dels för att känns som at tiden gått så fort och dels för att det känns så långt bort att komma tillbaka till det "vanliga livet" efter det vi har varit med. Aja, allt gott har väl ett slut. 

Godnatt!

/Hanna