Dag 5 - Masai Mara del 2
Hej alla ni tappra som ännu följer vår blogg!
Eftersom gårdagen överträffade alla våra förväntingar insåg vi att denna dag inte kunde bli bättre än de tidigare, men vi var ändå förväntansfulla över vad dagen hade att erbjuda. Klockan stod på 05:45 och Hanna kastade sig som vanligt upp hur sängen medan vi andra låg kvar ett tag och snoozade. Tillslut kom även vi andra upp ur sängen och vi satte oss i bilen för ännu en safaritur på 2,5 timme. Solen hade ännu inte gått upp och det var fortfarande kyligt i luften. Joo, vår kära chaufför hade lika stort leende som vanligt och startade bilen för att ta oss ut på ännu en safarirunda.
Väl ute på savannen var det tyst och stilla. Framför oss låg en dimma längs marken och bakom oss steg solen och bildade röd-rosa färger över hela himlen. Vi stod upp i bilen och tittade ut över savannen och såg till en början buffalos och en chakal (rävliknande djur). På grund av gårdagen och den vackra soluppgången var vi redan nöjda och vi njöt mest av den frihetskänsla som nog slog oss alla. När det var som lugnast började Joos walkie-talkie låta med höjda röster. Vi alla visste att någonting var på gång och Joo ökade på farten tills vi tillslut kom fram till något fantastiskt - två lejonhonor och en lejonhane som låg och vilade mitt på savannen. Vi stod gapande och halvt studsade i bilen av glädje över att se lejonen. Efter ett tag började ena honan långsamt närma sig hanen och det slutade med att vi fick se lejonen ha lite (mycket) morgonmys tills honan röt ifrån och sprang iväg, och hanen lunkade nöjt efter. Vid denna tid var lejonen bara cirka två meter från bilen och ett tag var jag nästan rädd att hanen skulle attackera på grund av hans hotfulla blick.
Vi åkte vidare och fick se på när zebror sprang ifrån lejonen på rad med soluppgången i bakgrunden. Vi alla njöt och ville nog aldrig komma därfrån. Men efter cirka två timmar blev jag som vanligt trött och slumrade till i bilen. Väl tillbaka till campet var det frukost framdukat och det bjöds på pannkakor, bönor och ägg. Joo gjorde oss sällskap och precis som kvällen innan hade vi en trevlig och givande pratstund. Joo hade väldigt kloka tankar om livet och sa "Struggle is life". Något som fastande hos mig och gav mig perspektiv på hur människans liv är, vilken levnadsstandard man än har. Han menade att alla har olika problem och även fast man inte har ekonomiska problem så har man andra problem. Samtalet avslutades med "You can't buy happiness" och vi alla tyckte bara om Joo ännu mer.
Innan avresan passade vi på att duscha eftersom vattnet fortfarande var slut i lägenheten och sedan gav vi oss av. Ännu en gång somnade jag, trots att vi åkte på en VÄLDIGT bucklig väg och mitt huvud slog flera gånger i vindrutan tills mina kära resevänner gav mig en kudde, och jag somnde om igen. Efter halva vägen tvärstannde Joo och köpte potatis av en ung flicka som stod vid ett stånd utmed vägen tillsammans med sina bröder som var gissningsvis ett och tre år. När Joo hoppade in i bilen igen frågade vi varför han stannade just där och han svarade "It was a baby there". Fina Joo - största hjärtat <3
Den sex timmar långa resan fortsatte där vi satt i cirka tre timmar och berättade om konstiga saker som vi hade varit med om. När vi kom tillbaka till Nairobi var vi helt slut och lite chockade över vad vi faktiskt hade varit med om och sett. Vi blev en aning uppslukade i mobilerna alla sju då vi äntligen hade WI-FI igen. Senare kom Monica, Petters fru (Petter är killen som leder Wale Wale och som har hjälpt oss planera resan) med hemlagad mat som vi nästan kastade oss över då vi alla var hungriga efter den långa bilresan.
Nu har vi två härliga dagar kvar här i Kenya och jag är lika förväntansfull inför vad som komma skall. Tack återigen Täby Enskilda för att ni har gett oss möjligheten att få uppleva allt det fantastiska vi har fått göra hitinills! Många kramar, Alva.